Alltså, jag är inte sååå gammal och ändå känner jag mig som himla oansvarig när jag inte orkar kliva ur sängen på mina lediga dagar. Det sitter en liten fröken A på min axel och petar på mig varje morgon. Med en liten svag, men ack så ihärdig röst säger hon "att det är dags att gå upp nu. Inte kan du slösa bort en hel dag i sängen..." Jo, det kan jag! tänker jag tillbaka, men sen känner jag mig besegrad och slänger ett par tunga ben över kanten och kravlar mig ur sängen. Ack ljuva morgon, nu är du här!
Vad hände egentligen med den tid då det kändes helt acceptabelt att sova fram till tolv, så länge det var a.m och inte p.m på dagen? Varför går det inte att göra det längre? Man hann ju med massa saker, sen att en sen uppgång innebar att man missade en snabb morgonpromenad i strålande solsken och en frukost på altanen gjorde inte så mycket. Resterna av frukosten stod ändå kvar på altanen; torr rostad macka, smält smör och en ost med hårdnade kanter... För helt ärligt, det går inte att göra längre! Det går bara inte, finns för många måsten för dagen.
Innebär detta att jag är på väg att bli vuxen? Att någonstans långt inne hos mig finns det ett ansvar gentemot morgonen och min to-do-list. Lägenheten måste städas, fönsterna ska putsas, tvätta lite kläder och jag ska cykla och köpa olja till bilen, då den har stannat & så ska jag förhoppningsvis hinna njuta av det strålande vårsolen. Alla dessa saker gör att jag måste stiga upp på morgonen någon gång vid åtta-nio.
Alltså, jag är nog sååå gammal.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar